Är det extremt att fasta?
Ovanstående fråga ställer Elisabeth Sandlund i en krönika i tidningen Dagen häromveckan. Hon berättar att hon som nykristen fått ett informationsblad om fasta och tänkte anta den utmaningen. När hon nämnde det för en troende journalistkollega på Svenska dagbladet möttes hon av reaktionen:
”Nej, nu går du alldeles för långt. Att fasta är extremt.”. Elisabeth blev dock inte avskräckt och är glad över att hon tog till sig de råd som hon fick via informationsbladet. Bl a att fasta inte måste handla om kroppslig späkning utan att det finns många olika sätt att fasta på.
Peter Halldorf skriver så här i sin lilla skrift ”En liten vägledning till Fastan”: ”Att fasta är en mänsklig nödvändighet. I den kristna historien, liksom i den judiska, har fastan alltid haft en naturlig plats.”. Jesus tar det också för givet att vi som hans lärjungar ska fasta när han i Bergspredikan säger att: ”När ni fastar” inte ”Om ni fastar”. Fastan är förstås frivillig, inte en plikt eller ett krav. Men den är samtidigt viktig och nödvändig. Den hjälper oss att lyssna in Guds röst och att mogna som människor.
När du läser detta är vi nästan två veckor in i den 40 dagar långa påskfastan. Men det finns alla möjligheter att fortfarande ta tid för fasta även om duinte var med från början. Och naturligtvis kan du
fasta andra tider på året! Fasta handlar i första hand om att avstå från något och sedan använda den tid som frigörs på ett konstruktivt sätt. Låt oss dela våra erfarenheter av att fasta för att vi bättre ska kunna göra bruk av den gåva fasta är till oss!
Mikael Andersson
Adventstid
Så är det då återigen advent. Novembermörkret börjar bytas ut mot upplysta granar, adventsstakar, ljusslingor och lysande dekorationer av alla möjliga slag och former. Och många av oss upplever att livet känns lite lättare - och förstås – lite ljusare med all denna ljusprakt. Och även om det är besparingstider p g a de höga elpriserna så tänker nog de flesta att vi behöver ljuset och låter det lysa som tidigare år. Experterna säger ju också att adventsstakarna t ex drar väldigt lite ström.
Traditioner är viktiga. De ger oss mening och sammanhang, de knyter ihop då och nu. Jag tror att de flesta av oss har många egna traditioner när det gäller advent och jul men även förstås många traditioner som vi har gemensamt. T ex att gå till kyrkan på första advent. Som jag uppfattar 
det så har just första ad-vent blivit en större kyrklig högtid än både jul och påsk. Förmodligen beror det på att högtiden så starkt förknippas med ljus och glädje.
Traditioner är bra och viktiga men ibland riskerar de att skymma det väsentliga, det som de är menade att påminna om. Jag tror att vi var och en längtar efter mening och glädje i livet – inte bara förströelse och avkoppling. Därför behöver vi ibland rannsaka oss själva för att kunna upptäcka om det är något som skymmer det allra viktigaste. Jag menar att det viktigaste i vårt liv är tilliten till den Gud som kom vapenlös men som ändå var starkare än all världens makt. Tilliten till den Gud som ger oss livet som gåva, inte för att vi är goda utan för att vi är älskade.
Mikael Andersson
Elfte söndagen efter trefaldighet
inföll i år den sista söndagen i augusti. Tidigare gick den under rubriken Äkta och falsk fromhet men har numera fått den lite mildare och mindre dömande rubriken Tro och liv. Vi uppmanas av texterna att rannsaka hur vårt liv och vår tro hänger ihop. Vi påminns om att den kristna tron bör få konsekven-ser för vårt liv.
I sin bok Som om Gud inte finns driver Magnus Malm tesen att det är kyrkan som sekulariserar världen och inte tvärtom. Sekularisering är enligt Malm att börja leva som om Gud inte finns. Folk tror på Gud och går i kyrkan men det får inga konsekvenser för deras liv i samhället. När tron privatiseras så sekulariseras den. Tro är handling, tro är liv. Om inte den kristna tro vi bekänner får praktiska konsekvenser i vårt liv riskerar den att dö. Så här står det i Jakobs brev 2:14-17:
”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.”
Jag är medveten om att ovanstående resonemang riskerar att spåra ur i krav, plikt och lagiskhet men likväl är det en grundläggande sanning: vår tro behöver få händer, fötter och bli till liv i våra liv. Men med tanke på risken för krav och plikt vill jag påminna om ett av de vackraste orden i det svenska språket: barmhärtighet. Elis Malmeström fångar så väl spänningen mellan kravet och kraften i de två sista stroferna i psalm 217:
”Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.”
2022-08-31 Mikael Andersson
Borttagna restriktioner
och ett Sverige som öppnar upp igen. De orden är ljuv musik i mångas öron. För kyrkorna i Sverige innebär det också nya tider. Nu kan vi äntligen börja planera framåt med större tillförsikt igen. Men det är ändå bra om vi fortsatt är lite försiktiga och varsamma i kontakten med varandra. Att restriktionerna är borta är inte detsamma som att coronaviruset försvann över en natt.
Det ger extra energi att se fram emot en vår då saker och ting normaliseras! Bara det att vi kan mötas och fira gudstjänst är en stor glädje. Kom ihåg att från den 8 november 2020 till och med den 30 maj 2021 firade vi inga fysiska gudstjänster, bara några enstaka inspelade gudstjänster.
Två saker från vårens program jag särskilt vill uppmärksamma är besöket av författaren Vibeke Olsson den 2-3 april. På lördagen berättar hon om frikyrko- och arbetarrörelsens framväxt på 1800-talet som hon skildrar i en romanserie i sågverksmiljö, och på söndagen predikar hon i gudstjänsten.
Lördagen den 21 maj blir det Vårmarknad i Rävåskyrkan. Initiativtagarna tyckte det var dags med en marknad redan nu på våren eftersom den traditionella höstmarknaden blivit inställd två år i rad p g a pandemin.
Jag avslutar med några tänkvärda ord från Hebréerbrevets författare:
”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.” Hebr.10:24
Mikael Andersson
Uppvärming
Avslutningen av november har varit ovanligt kall. I morse (30/11) hade vi 14 minusgrader på vår termometer i Lindbacka. Ibland kan man inte låta bli att fundera på det här med klimatförändringar och uppvärmningen…
Hur är det med uppvärmningen i våra egna liv? Värmer vi oss i Guds närhet? Första advent predikade jag om hur Jesus söker kontakt, hur han står vid dörr och bultar. Jag inser att det lätt blir floskler när vi talar om att ”släppa in Jesus i våra liv” eller att ”öppna vårt hjärtas dörr för Jesus”. Men bakom dessa kanske till synes förenklade, lite flåshurtiga uppmaningar finns en verklighet att ta på allvar. Camilla Lif skriver i sin bok ”Vad vill du mig idag Gud?” att vår relation till Gud är något vi behöver arbeta på, det är inget som går med automatik. Det har jag också betonat i mina predikningar. Men jag har också sagt att det är något vi gör tillsammans. Att hitta några nära vänner som vi kan bryta och bolla vår gudsvandring med är guld värt och nästan en nödvändighet om vi ska komma vidare, växa och mogna. Vi behöver både vägledande förmaningar likaväl som uppmuntrande tillrop.
Låt oss denna advent och jul värmas av att Gud söker kontakt. Det är vårt hopp och vår glädje att Gud har blivit människa. Att Gud kommer möter oss genom barnet i stallet visar på närhet, värme och enkelhet och det är så Gud vill leva med oss.
Mikael Andersson
Att bära frukt
Frukt är ett ofta förekommande ord både i Gamla och Nya Testamentet. Jesus talar vid flera tillfällen om vikten av att bära god frukt. Han varnar samtidigt för dålig frukt. Så här säger han i Luk. 6:43-45: ”Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.”
Att bära god frukt handlar om att förbli i Jesus, Joh.15:4: ” Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.” För att bära god frukt är vi beroende av Jesus och, vill jag tillägga, av varandra. Som lemmar i samma kropp får vi uppmuntra, förmana och hjälpa varandra till att mogna till större likhet med Jesus.
Alla känner vi oss säkert misslyckade som människor och kristna lite då och då. Faran är att vi då har större benägenhet att ta till oss varningarna i Jesus ord om usla träd och dålig frukt. Då behöver vi läsa liknelsen om fikonträdet i Luk.13:6-9 ” En man hade ett fikonträd i sin vin-
gård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat ef-ter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” För mig är det liknelsen om den uthållige trädgårdsmästaren. Det är Jesus som aldrig ger upp om oss.
Mikael Andersson
